Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var dock satiriskt, och utförandet delvis allegoriskt,
påminnande om 1700-talets politiska sagor, men på samma gång
direkt anslutande sig till den isländska sagostilen.
Man återfinner i ”Skaldens harpa” ett och annat drag
ur ”Lagens kåpa”. Berättelsen om hofmannen Snute, som
far till Bjärmaland och där med sin älskades, häxans, hjälp,
skaffar sig en trollkåpa, erinrar om Horsåsakungens
ungdomshistoria.
Hvarifrån Livijn fått motivet om trollpackan, som lockar
till sig en jungfru för att i hennes blod härda ett svärd åt sin
hjärtevän, är icke lätt att säga. Men knappast gör denna historia
ett äkta nordiskt intryck, lika litet som uttrycket ”dvärgarnas
skepp” för harpan är en bild ur isländsk poesi.1
1 Bland de tyska nyromantikerna var det särskildt Fouqué, som
intresserade sig för nordiska ämnen. Livijns dramatiska utkast ”Visbur” visade
påverkan från ett af dennes arbeten. I Skaldens harpa erinrar tonen om
Fouqués, fast Livijns prosa är kraftfullare. Ingendera gör ett äkta
fornnordiskt intryck, hvarken i föreställningssättet eller ordvalet. När Livijn
använder ord som allmoge eller domsbasun, faller han ur stilen. Ett och annat
smärre drag af Livijns berättelse kan säkerligen återföras till Eouqués
”Sintram”, som också spelat en roll i Fritjofssagans tillblifvelsehistoria.
Biörn Qlut-Auge, den vilda bärsärkahöfdingen, där han sitter ensam,
pokule-rande i sin hall, erinrar slående om Livijns elake Horsåsakung. Då Björn
julaftonen vill aflägga ed på det gyllne vildsvinshufvudet, hindras han af
den kristne riddaren Folko af Montfaucon, och alla kämparna smyga sig en
efter annan ut ur hallen, så att Björn och Folko slutligen stå ensamma kvar.
Detta påminner om en liknande scen i Skaldens harpa. Spelmannens harpospel
gör samma verkan som Sintrams sång, hvilken förefaller riddarna vild och
demonisk. Men allt detta är endast obetydligheter, hvilka vittna om att
Livijn lifvat sin fantasi vid de Fouquéska berättelserna. Hans saga är
säkerligen sammansatt af tämligen skilda elementer — endast i själfva formen står
den Fouqués berättelser närmast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
