Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina män att strypa honom, men de smögo sig undan.
Slutligen stodo konungen och spelmannen ensamma kvar.
När visan var till ända, sade spelmannen till konungen,
att han väl i honom igenkänt trollpackans vän. ”Nu börjar
jag din dödssäng,” yttrade han och uppstämde därmed en
besvärjelsesång, så förskräcklig, att kungen signade ned, hvar
gång han sökte resa sig ur stolen. Det hven och brusade
utanför slottet, men harpan dönade öfver allt som en domsbasun.
Då spelmannen ett ögonblick tröttnade, högg konungen med
svärdet efter den gamle. Denne ropade, i det han upplyfte
harpan för att värja sig. ”Hugg ej i dvärgarnas skepp.” Då
påminte sig konungen, att i en helig skrift kallades sången
”dvärgarnas skepp”. Han förstod, att trollpackans spådom
var fullkomnad, och att döden väntade honom. Rasande högg
han till, men svärdet brast mot harpan, och spetsen for
tillbaka och sårade honom i hufvudet. Med stumpen han hade i
handen, afhögg han sångarens hufvud. Därefter sprang han
rasande och vettlös till skogs. Man begrof honom på
Röfvare-liden, där man några dagar senare fann honom död med svärdet
i bröstet, men spelmannen jordades på näset med harpan vid
sin sida.
Denna saga är stämningsfullt berättad. Den bör högeligen
hafva fägnat Livijns vän L. F. Rääf, som svärmade för de
gamla jättegrafvarna. Kanske har tanken på berättelsen också
runnit upp under någon sommarvistelse i östergyllen nere hos
Rääf, då de båda vännerna lifligt samtalade om de gamla
göterna, bläddrade i urkunderna och gärna företogo
antikvariska utflykter i nejden.
Till manéret erinrar denna saga om Samvetets fantasi.
Den är lugnt och episkt framställd, som också ämnet fordrade.
Men i poetisk kraft och gripande innehåll låter den icke
jämföra sig med den senare. Det är för mycket öfvernaturligt.
för mycket trolleri i berättelsen. Motivet är för mytologiskt,
för litet mänskligt, och man har svårt att intressera sig för
situationen och personerna.
Det största intresset erbjuder numera denna novell såsom
ett af de första försöken i fornnordisk sagostil på svenskt
område efter nyromantikens genombrott. I ”Lagens kåpa” hade
Livijn tidigare anslagit denna berättelseform. Åmnet i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
