Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
benen till gödning af åkrarna: ”Sen I Nyttans stora tempel —
en benqvarn; och häfdemas Gudinna — en Rättare,
beräknande huru många lass gödsel I hafven motsvarat.” Midt i
all sin bitterhet är Schenander så vek, så ömtålig, att, som
Wirsén träffande säger, ”hans finkänslighet skyggar tillbaka
för det lindrigaste tadel mot till och med liflösa föremål eller
naturkrafter. Sedan han till exempel på ett ställe ropat till
vinden: ”Stränga vind! Hvi är din anda så kylig och kall?
Hvarföre skingrar du den lefvande ångan ur den döda jorden?”
— så besinnar han sig och återtager, med en viss fruktan att
hafva gjort vinden orätt, sin anklagelse: ”Men också dig,
flyktiga vind, gör man orätt. Man anklagar dig utan fog, och
dömer utan att höra dig. Icke skingrar du det, som är djupt
bäddadt vid modrens bröst, och hvaröfver hon bredt sin
halsduk, den tre alnar djupa. Får barnet der ej heller vara i fred,
så oroas det af ingen annan än menniskan, som ville vara
öfverste, jemväl öfver likmaskarne.” Det ligger något rörande
i denna ängslan att förnärma, att såra äfven det som, nyktert
taladt, ej kan såras.1”
Vackert är också kärlekens uppvaknande i Schenanders själ
tecknadt. ”Mitt uti ishafvet der jag samm, emellan flytande berg
och glupande hvalar, hvilka sins emellan, med lika så mycket
snille och smak, som sans och artighet afhandla de vigtigaste
ämnen, kände jag en ljum vårvind och öfver mitt hufvud sjöng
isfogeln. Han sjunger besynnerligt. Enkla klagande ljud darra
i rymden. Så darrar ock menniskans hjerta, när det ej eger
en vän, som klappar det, en älskande, som kysser det.”
Ju längre romanen framskrider, desto bittrare, desto mera
bizarr blir stämningen. ”Flyg, ängel, skutta, markatta! Hvilket
du behagar. Endast framåt! framåt! till den älskade!”
Schenanders tankar kretsa nu ständigt kring grafven. Han går förbi
Fyrisån, där hans vän drunknade. En dimma står öfver vattnet.
Han märker en viss rörelse där bakom, och liksom om dimman
varit en teaterridå, skjuter han den tillbaka: ”På andra sidan
af Ridån var Masquerad-bal. Blodlösa cusiner, nattens offer
och bebyggare, förlustade sig med dans, och Necken sjelf
anförde orchestern, som bestod af idel svarta kattor. Det var en
1 Wirsén, cit. arb., sid. 68. Dennes analys utaf Spader Damc är
synnerligen fin och mångsidig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
