Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klagade öfver sin ensamhet vid voteringen. I ett par bitande
artiklar, Bidrag till den nyare politiken (den 24 och 31 jan.
1829), förklarade Livijn, att det icke var så farligt med
friherrens ensamhet: mjölkmadamema vid Storkyrkobrinken,
som förstodo sig lika bra på de oförfalskade liberala idéerna
som på det uppriktiga Demanderska snuset, hade läst
friherrens skildring af sitt öfvergifna tillstånd med rörelse och
medkänsla.
Äfven Theorell fick Livijn tillfälle att angripa med
anledning af dennes försvar af friherre Anckarsvärd. Han hade
ett godt öga till Theorell sedan gammalt, bland annat därför
att han tagit hela äran af Värmdömålet. Theorell var bekant
för sin fulhet. ”Ovanligt lång, ovanligt mager, ovanligt stel,
med rödaktigt hår och skägg, med beständigt surmulen
uppsyn1.” Dessutom var han ytterst sentimental. Dessa
personliga egendomligheter och den signatur han använde, S. L. T.,
gåfvo anledning till att man skämtsamt omdöpt honom till
Selma Laura T. Granskaren (den 19 dec. 1828) lät honom
själf i en insändare upplysa, att ”signaturen S. L. T. ej
betecknar någon hvarken tjock eller smal Herre, såsom Nya
Argus behagat titulera mig, utan allenast en ganska oskyldig
flicka”. Det var på dessa förhållanden, som Livijn anspelade i
Sista ordet om Selma Laura T. (den 21 febr. 1829): ”Den
lilla oskyldiga flickan, som några veckor bortåt roat
Stockholms publik med sina experimenter i politiken, har slutat sin
role, ungefär som hennes företräderska i magnetiska
experimenter, den för några år sedan namnkunniga flickan i
Polisgränd. En utgifven tryckt skrift har nemligen nyligen
uppdagat, att den sannskyldiga S. L. T. verkligen är en
mansperson. Den skälmaktiga flickan lär således numera icke låta
höra af sig vidare. För att dömma af hennes sista upptåg i
Anmärkaren, kom utvecklingen, som man säger, i Grefvens
tid för henne. Hon hade redan börjat fördjupa sig i de
politiska vetenskaperna mer än som kan kläda ett vackert
fruntimmer, och Benthams taktik var på hennes toilette ej rätt
placerad...
Hon har nu efter all sannolikhet för alltid afträdt från
skådeplatsen — den offentliga nemligen. Skulle vi nästa år
1 Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter, s. 123.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
