Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty det svenska fängelset var ännu ett
gemensamhets-fängelse. I samma kyffe, ofta af uslaste beskaffenhet, inrymdes
rannsakningsfångar, försvarslösa och alla grader af mer eller
mindrfe grofva brottslingar. Hälsoförhällandena i dessa
dra-giga, fuktiga, ofta underjordiska lokaler voro naturligen de
sämsta möjliga, liksom utspisningssystemet var illa ordnadt.
Det omhandahades ofta af vaktkarlarna, hvilka i sina
marketen-terier utskänkte brännvin till de fångar, som hade penningar.
Dessa tillbringade ofta sin tid i sysslolöshet och dryckenskap.
Redan i början af 1800-talet hade åtskilliga förslag gjorts
för att råda bot på dessa missförhållanden.
Korrektionshus byggdes i vissa län, men öfversvämmades snart af nya
fångar. Livijns beskyddare och vän, justitiekansler
Thurd-fjsell, yttrade sig 1819 i ett memorial mot det ondas djupaste
grund, försvarslöshetssystemet, och lyckades få infört några
lindringar, som dock visade sig tämligen illusoriska i praktiken.
1820 tillsattes en kommitté for utredande af fångvårdsfrågan
under ordförandeskap af generallöjtnanten, grefveC. A.
Löwen-hielm, och denna framlade 1823 sitt utlåtande. Detta utgör en
besynnerlig blandning af gammalt och nytt, utvisande
brytningen emellan tvänne tidsåldrar: ”Å ena sidan bestämdt
uttalad öfvertygelse om straffets förbättringsändamål, om de
van-ärande straffens olämplighet, om ensamhetsfängelsets
betydelse, om fångarnes klassifikation och noggranna
öfver-vakande, om deras tysta samarbete, om vikten af den
prästerliga själavården ibland dem — å andra sidan utsträckt rätt att
skjuta fånge, dessas förseende med trepundiga kulor vid
järnkedjor kring benet, deras tvåfärgade beklädnad och slutligen
ock deras förplägande med brännvin, då de befunnos hafva
gjort sig förtjänta af någon uppmuntran.” 1
I anslutning till kommitténs yttrande instiftade regeringen
under kronprinsens ledning en styrelse öfver rikets fängelser
och arbetsinrättningar. Till ordförande utsågs grefve
Löwen-hielm. Dennes förslag gick ut på, att styrelsen skulle utgöra
högsta instansen för alla angelägenheter rörande fångvården,
under det att dessa hittills varit beroende af flera myndigheter.
Regeringen ville dock icke gå så långt i centralisation.
Löwen-hielm tog då afsked och framlade i stället sitt förslag till re-
1 Wieselgren, Sveriges Fängelser och Fångvård, sid. 348.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
