Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mänskor åldras på olika sätt. Somliga märka icke, huru
åren komma öfver dem, krafterna minskas och intelligensen
af tager. Andra och kanske de vaknaste och ungdomsfriskaste
undgår det däremot icke, hvilka förändringar, som försiggå i
deras inre och i förhållandet till omgifningen. Till dessa senare
hörde Livijn, hvilken tidigt började hälsa hvarje födelsedag,
som inledde ett nytt decennium med en allvarlig betraktelse
öfver den flydda tiden och en vemodsfull blick in i framtiden.
Fyrtio år gammal fann han, att han blifvit mera enslig än
till-förene och att hans lynne förändrats.1 Det är väl också vid
den åldern, som de flesta människor upphöra att med
ungdomens lätthet förvärfva nya bekantskaper, och döden gallrar
redan bland de forna vännerna, af hvilka många kommit ifrån
hvarandra på lifvets skilda vägar. Lederna glesna, sorlet
tystnar, och vägen går nedåt mot skuggornas dal. Allt
ensammare blir färden, efter som lustrerna skrida framåt.
Första gången som Livijn på allvar kände, hur denna
ensamhet slog honom till mötes, var kanske, då han i sitt
femtioförsta år företog en af sina vanliga sommarutflykter för att
i fädernebygden hämta hvila och vederkvickelse. Ett bref till
Rääf gifver uttryck åt denna stämning. ”På Tångby, dit jag från
dig afreste,” skrifver Livijn, ”träffade jag vännen Rootlieb
och hans fru, hvilken jag för jemt trettio år tillbaka sett, såsom
en rund och glad flicka, och nu igenfann såsom en förståndig
och aktningsvärd husmoder. Ännu intressantare var
skiljs-mässan från gubben Älf. ”Nu säger jag ej såsom förr” — sade
han — ”råkas vi ej förr, så råkas vi på Olofsmässemarknad,
nu säger jag: Gud låte oss råkas inför Guds thron.” —
Gubben var mycket rörd. Den, som önskar att Mfva gammal, bör
tillika önska en så kärnfull ålderdom som hans ... Uti Högby,
dit jag reste en söndag, erinrades jag på ett smärtande sätt
om min egen framskridna ålder. På kyrkovallen träffade jag
ingen enda bonde, som personligen känt mig. Alla dem jag
efterfrågade voro döde; man visade mig korsen efter dem.
Blott en bondhustru råkade jag i Prestgården och igenkände i
henne en gammal bekant. Då jag förra gången såg henne,
var hon den vackraste flickan i socknen, nu en trumpen
rust-hållaremor. På stället var allt förändrat. I Skenninge lika-
1 A. 12 november 1821.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
