Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIV.
Slutord.
Livijn var profetisk, då han efter sitt namn i Vitterhetens
vänners album som sitt valspråk införde: Frangi non ,
Det blef hans lifs öde att icke gå den väg han velat vandra,
att söndersplittras i olika riktningar, att aldrig nå till harmoni
med sig själf och världen, att efterlämna fjorton tjocka band
af till största delen outgifna och fragmentariska manuskripter,
innehållande juridiska och politiska af handlingar,
tidningsuppsatser, dikter, dramer och romaner. Det ligger något
typiskt nyromantiskt i alla dessa djärfva och brustna ansatser.
Ty Livijn är icke den ende inom sin generation, hvars
lif och diktning äger denna söndersplittrade och fragmentariska
karaktär. Novalis och Friedrich Schlegel, Clemens Brentano
och Achim von Arnim, bland många andra, visa en liknande
bruten utveckling. Nyromantiken var en tid af stora ansatser,
af nydaning, af rika impulser, men den skapade få afslutade
och fullödiga konstverk. Det var icke en blomstrings- utan en
såningstid. En ström af nya idéer bryter fram, men det är
först senare, som dessa slå rot och bära frukt.
Fosforismen förnyade den svenska litteraturen, men den
kom aldrig själf att stå som segrare. Från början var det, som
om ett olycksöde hvilat öfver dess anhängare. Elgström och
Ingelgren dogo unga. Stagnelius lefde och diktade okänd och
blef först efter sin död berömd. Hammarsköld var och förblef
offerlammet, hånad af fiender och vänner. Atterbom uppnådde,
trots sin formsköna och säregna lyrik, trots Lycksalighetens
ö, aldrig den framgång, som motsvarade hans skaldebegåfning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
