Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
publik, som kunde bära upp en inhemsk dramatisk produktion.
Livijns senare planer både till operor och historiska dramer
äro dock af verkligt intresse; och om hans slutliga förmåga i
replikbehandlingen vittna bland annat de få strofer, som aro
bevarade af Engelbrekt Engelbrektsson.
Det blef endast som politisk pamflettist och i någon mån
som romanförfattare, som Livijn i sin mannaålder under
tjugu-och trettiotalet väckte uppmärksamhet. Såsom prosaist intager
han en plats vid sidan om Dahlgren, Törneros, Thomander,
hvilka liksom Livijn äro mer eller mindre påverkade af Sternes
och Jean Pauls stilideal. Till temperament och ämnesval står
dock Livijn ensam äfven inom denna grupp. Det är först i
Almqvist, som han finner en själsfrände och en efterföljare.
Denne upptager och utför under sitt första nyromantiska skede
mycket af det, som lekt Livijn i hågen. Och huru öfverspänd
och underlig föreföll icke ännu Almqvists diktning hans samtida
landsmän! Kanske visar intet bättre, huru fjärran Livijn stod
de härskande idealen. Han är en främmande fågel, som kom
för tidigt.
Man måste förvånas öfver originaliteten och djärfheten
i Livijns uppfattning; däremot kan det icke nekas, att man sällan
omedelbart ryckes med af hans framställning. Det gäller icke
endast om hans lyrik. Äfven i hans dramer, som Hafsfrun,
saknar man den eld, som tänder. Det är kanske blott i
Samvetets fantasi och Spader Dame samt delar af Axel Sigfridsson,
som framställningen är pregnant och liffullt utförd. Ofta låder
eljest något lärdt och tungt vid skildringen. Mycket berodde
säkerligen detta på, att han sällan fick ostörd hänge sig åt
skapandet. Men det låg nog också i arten af hans fantasi, som
saknade naivitet och omedelbarhet. Han tänker skarpare, än
han målar; han är föga imitativ. Detta märkes också i hans
förhållande till förebilderna. Han efterapar sällan yttre
enskildheter, utan han lånar tankar och omkläder dem efter
eget skön.
Ett mera intensivt arbete skulle säkerligen rådt bot på den
kyliga och negativa läggningen hos denne idérike och med ett
så egendomligt temperament utrustade natur. Så kritisk, som
han var, hade han bättre än de flesta behöft, att den yttre
nödvändigheten tvingat honom att utföra och framlägga sina idéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
