Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tilltalad af Hamlet, och för ”dimmorna från Tyskland” hyste
han alltid en berättigad rädsla. Det var först senare, då han
förlorade själens hälsa, som han i sin diktning visar ett annat
anlete.
Livijn däremot lefde redan tidigt i den atmosfär, som
omgaf Werther och Die Räuber, och vi hafva sett, huru han
i Spader Dame ur Hamlet uppsög alla de sjukligaste
stämningarna. Han kände sig dragen till de sammansatta
själstillstånden, som spontant uppstå under de stora
kultursamhällenas strider. Redan från början befann han sig i kraft af
sitt temperament och sin intellektuella läggning i intim förståelse
med allt det nya i tiden, med alla dess ytterlighetsriktningar.
1 politiken var och förblef han en revolutionär — i sin fantasi
till och med en terrorist, en Robespierre, hvilken i sin ungdom
kunde skrifva: ’ ’Jag ville tända eld på verlden, och när hafvande
mödrars jemmerskri uppfyllde mina öron, när jag såg små barn
under osägelig smärta vända sig deruti, när jag hörde hela
verldens förbannelse öfver mig, skulle jag storskratta, kasta
mig i lågorna, och om det gifves någon gud af honom undfå
belöning, ty jag hade förstört ett huggormaslägte.”
Jacobin i politiken, Stürmer und Dränger i litteraturen —
sådana äro grunddragen i hans andliga fysionomi. Knappast
någon annan samtida i Sverige rör sig inom denna idékrets.
På kontinenten finnas däremot många besläktade andar.
Likheten med Jean Paul och Klinger är redan påpekad. Trots
stora skiljaktigheten har han äfven många allmänna drag
gemensamma med en modern tidstyp som fransmannen Stendhal.
Liksom denne står han på 1700-talets rationalistiska
upplys-ningsgrund, han är motståndare till pseudoklassiciteten och
svärmar för Napoleon, han är mera reflexiv än plastisk till
sin läggning, en smula epikuré och världsman och med samma
dubbelhet i sitt väsen af rik inbillning och handlingskraft, af
ironi, misstänksamhet och entusiasm.
Arten af Livijns litterära begåfning passade också föga
för dåvarande förhållanden i den svenska litteraturen. Han
var icke lyriker, men lyriken var nästan den enda form af
diktning, som då odlades i Sverige. Livijns på nya uppslag
så rika dramatiska försök vunno ingen uppmuntran och
förståelse, ty det fanns öfver hufvud icke i Sverige vid denna tid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
