Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benvenuto Cellinis självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligade. Benvenutos kallelse låg åt ett annat håll.
Redan som barn hängav han sig lidelsefullt åt att
teckna. Han behövde linjernas rytm, formens
harmoni, den skönhet, som smeker ögat. Trots faderns
motstånd älskade han uteslutande sitt ritstift och
cise-lörens gravstickel; han gick från den ena verkstaden
till den andra, nyfiken att lära allt och ivrig att
försöka sig på alla yrkets svårigheter, vilka det icke
tycktes kosta honom någon möda att övervinna.
En rent nervös oro drev honom framåt. Han
kände intet lugn och ingen vila. Säker på sig själv,
var han endast nitton år gammal, då han efter
åtskilliga utflykter från hemmet hänsynslöst övergav de sina
och kastade sig ut i människovimlet för att bryta sig
sin egen väg. Berättelsen om detta äventyr tecknar
honom redan helt: »En viss Giovanbattista, kallad
Tasso, träsnidare och alldeles jämnårig med mig,
började nu tala med mig om, att han gärna skulle följa
med mig, om jag ville bege mig till Rom. Och som
jag med anledning av flöjtblåsningen åter blivit oense
med min far, sade jag till Tasso: »Du är en
prat-makare, men handla kan du inte». Tasso sade: »Även
jag har blivit oense med min mor, och om jag hade
så mycket pengar, att jag kunde komma till Rom,
skulle jag inte ens gå hem och stänga min usla
verkstad». Därpå svarade jag, att om det var därför
han måste stanna, så hade jag så mycket pengar, att
de räckte för oss bägge två att komma till Rom på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
