Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benvenuto Cellinis självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trätan är nog angiven: men det djupare, osynligare
spelet är fördolt för honom. Detta beror delvis på
begränsningen av Cellinis natur. Han är en obildad
man, som dessutom under ett växlingsrikt liv sällan
haft tillfälle att blicka in i sitt inre och grubbla
över det nät av trådar, som sätter mekanismen i
rörelse. Delvis beror det därpå, att självbiografiens
konst ännu var ny, och en djupare psykologisk
analys var i varje fall icke var mans sak. Vi äga
visserligen från antikens dagar en och annan
självbiografi av djupare kynne såsom Augustini upphöjda
och fina, med prästens säkerhet företagna
självran-sakan. Men det är dock först renässansen, som i
Petrarcas spår finner intresse för denna sedan så
viktiga litteraturart. Liksom renässansen överträffar
antiken inom porträttskulpturen, så lägger den också
grunden till den första djupare själsskildringen.
Dessa levnadsminnen äro, såsom Cellini själv
berättar, till större delen dikterade, talade inför en
skrivare, medan han själv med mejseln och hammaren
fortsatte sitt arbete. »Questa mia vita
travag-liata io scrivo», säger han i en av sina sonetter.
Man kan också spåra det på framställningen. Det
är som hade man honom själv framför sig och hörde
honom tala. Och vilken naturlig vältalighet ägde icke
mannen! Hans försvar inför domarna, då Paolo III
beskyllt honom för att hava bortstulit ädelstenar ur
den påvliga skattkammaren, är ett mästerstycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
