Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Larsson som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smålöje i ögat och mungiporna, ofta beledsagat av ett
— dock hyfsat — kraftord.
Kanske har det icke alltid lyckats författaren att
få bilderna fullt tydliga och levande: särskilt i början
komma icke alla figurerna till sin rätt. Holger, den
spekulative estetikern, får man icke riktigt grepp pä.
Men eljest passar framställningssättet utmärkt för
Hans Larsson, han rör sig som fisken i vattnet
Man finner rent mästerliga partier. Hela handeln
mellan Spissen och Bertil är ett drama, och
porträttet av Storemor är fin psykologisk konst. Man
bokstavligen tycker sig se, hur det kommer till. Det är
som vore författaren en målare i arbete framför
staffliet med paletten i ena och penseln i den andra
handen. Liksom på måfå kastar han ut en färgklick här,
en annan där, slätar ut, försöker på nytt. Det ser ut,
som om han själv icke visste, hur han ville ha det;
men plötsligen — medan Storemor springer gatlopp
mellan de tio budorden — är porträttet färdigt och
lyser av liv.
På detta sätt framkomma högst växlande tavlor.
Här är t. ex. vagnmakaren karakteriserad på några
få rader:
»Två kom där alltid och i sällskap med
varandra, den gamle vagnmakaren och ’skräddaren vid
vägen’. Vagnmakaren har med visshet en näverdosa
i sin vänstra ficka, den snusar han själv av; men
i sin rockskörtsficka har han horndosan med vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
