Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Larsson som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slinginläggningar på locket, och när han första gången
bjuder på den dosan i kyrkbänken — och det gör
han ofta inte förrän predistolspsalmen kommer — är
den så slät och nyklämd under locket, att det är
svårt få fingrarna i den, men när den gått bänken
ut och kommit tillbaka, kan man bekvämare skrapa
åt sig. Då tar vagnmakaren själv sin egentliga
kyrko-pris, och därmed lägger han definitivt hela
vecko-släpet bakom sig och samlar sig till uppbyggeisen.
Så har han gjort, förmodar jag, ända sen den gamla
kyrkans tid. Mer helgad än någon annan söndag
kom dock dosan tillbaka den dag, då prosten hade
glömt sin egen stora dosa hemma och helt fritt gick
ner i kyrkogången och sade: ’Finnes här någon, som
kan bjuda mig en pris?’ Då steg vagnmakaren fram,
ehuru det i den bänken fanns ett par
inskriptions-dosor, och var glad att horndosan ännu var orörd,
och aldrig hade han känt sig så ett med gamle
prostens kristendom, som han gjorde den dagen.»
Men maneret passar också från en annan
synpunkt för Hans Larsson. Han är rädd för det
ske-matiska, för de starka orden, de fastslagna
meningarna, för fraserna. Han är framför allt en frågare,
en dialektiker i Sokrates’ eller Kirkegaards stil, som
måste undersöka varje tes och mottes; slutet blir
vanligen, att han glider emellan och nyanserar sig
fram till en ny ståndpunkt. Härtill passar utmärkt
detta personliga framställningssätt. Utgående från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
