Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Larsson som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett eller annat yttrande eller en vardagshändelse
lodar sig författaren på sitt lugna och trygga sätt fram
till den tolkning, som han anser för den rätta.
Och det är minsann icke små frågor, som här
diskuteras. Det är en hel religion och
världsåskådning, en teodicé, som utformas, och där
centralfiguren utgöres av den »store slungaren» — en av
arbetets finaste skildringar. Författarens synpunkt är i
själva verket mycket optimistisk, om han också
inskärper såsom sin slutliga mening, sedan han hållit
parad med alla de sina och funnit dem brukbara nog:
»Vill du älska människorna, så glöm icke att
människan är dåraktig.»
När man lägger Hans Larssons arbete ifrån sig,
är det dock framförallt med den känslan, att man här
erhållit en serie tavlor ur skånskt bondeliv, som icke
överträffats av någon. Skåne är ju genom sin
naturbeskaffenhet och sina traditioner något för sig i den
svenska litteraturen. Det är emellertid först på de
sista decennierna, som skåningarna sökt skapa en
kultur, som står på egna fötter. Målarna började, så
kommo Bååth och Ola Hansson, och i denna rad hör
också föreliggande arbete av Hans Larsson. Det är
alls icke någon etnografisk beskrivning han sökt göra
av bondens seder, utan allt är sett inifrån, skildrat av
en man, som känner kongenialt slättbons liv och
föreställningssätt. Det är beundransvärt, hur han
lyckats taga dessa bönder på kornet och återgiva deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
