Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patrick Macgill. Den röda horizonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÖDA HORtZONTEN 285
sin kanon just i det ögonblicket? Vilken ond ande
styrde granaten? Vem kan säga det? Granaten slog
ned på vägen, just där barnet befann sig. Jag såg
explosionen och kastade mig raklång på marken för
att undgå skärvorna. När jag åter såg upp, var där
intet barn och ingen kruka. Där hon hade varit, låg
en hög av stenar i gräset, och mörka ringlar av rök
stego upp därifrån. Jag sprang in; fienden
bombarderade ännu en gång byn.»
Man må dock icke föreställa sig, att tonen i »Den
röda horisonten» är dyster; tvärtom den är närmast
bumoristisk och alltid präglad av gott humör. Det
är unga, skägglösa män, nästan pojkar, dessa soldater.
De söka sorglöst och obesvärat göra det bästa
möjliga av situationen. De ställa till festmiddag i
skyttegraven, vid vilken dock den pompösa menuen, ej
anrättningarna, är det mest glädjebringande. De ha
vilostunder bakom fronten; de leka, företaga
strövtåg, bada; men alltid är granaten i närheten, och
stundom händer det att ett uppsvällt lik flyter upp,
när de plumsa i vattnet. Man är lika glad för det
och skrattar.
Det finnes i arbetet intet överdrivet hat mot
fienden, endast ett begär att skildra kriget, sådant det är.
Vad som gör dessa unga soldater så sympatiska är
deras mänskliga syn på kriget, deras tapperhet och
Plikttrohet utan stora ord och åthävor.
Slutintrycket av boken är dock, att det vilar som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
