Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Profandramat från 1550 till omkring 1600 - Antikriktningens genombrott. Den dramatiska utvecklingen under dessa femtio år - I. Karakteristik af antikdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var dock först Hardy, som lyckades åstadkomma den
sammansmältning af medeltidsdrama och pseudoklassiskt drama,
som här försöktes.
I.
Den antika riktningen hade länge varit i framtågande.
Ända från slutet af föregående sekel hade inflytandet från
Italien lifligt pågått och först och kraftigast manifesterat
sig på vetenskapernas och lyrikens område. Det är dock
först i seklets midt, som det verkliga genombrottet kommer.
Hvad dramat beträffar, så försiggick dess utveckling
i Frankrike i samma ordning som i Italien. Man började
med att på latinskt språk imitera de gamle och att uppföra
antika dramer. Derefter öfversatte man de antika dramerna,
och slutligen skref man originalarbeten på landets eget
språk. Hela denna utveckling försiggår i Frankrike under
trettio- och fyrtiotalen. 1587 utkom Chrislus Xylonicus
tragoedia (det är första gången som benämningen tragedi
användes om ett drama i Frankrike), hvilket dock mera
är ett mysterium än en tragedi. Buchanan öfversatte Alcestes
och Medea; han skref Baptistes sive calumnia (som spelades
omkring 1540) och Jephtes sive votum (spelad 1542); Lazare
de Baif öfversatte Sophocles Electra (1537) och Euripides
Hecuba (1544). Th. Sibil et öfversatte Iphigenia i Aulis
1549. Murat skref 1544 sin Jultiis Ccesar.
År 1552 uppfördes så det första antikdramat på
landets eget språk: Jodelles Cléopåtre. Det var emellertid
icke ett färdigt drama, som dermed besteg scenen.
Ty denna franska tragedi var i sin begynnelse långt
mindre ett drama än en lyrisk kantat, en elegi. Der fans
i detsamma ingen dialog och knappast någon handling, och
karaktersutvecklingen var ännu outvecklad. De
uppträdande personerna utgqto sig i långa monologer, men de
sammanfördes aldrig i dramatisk kamp, ty de scener, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
