Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Profandramat från 1550 till omkring 1600 - I. Karakteristik af antikdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låg° gömda i det valda ämnet, förstodo dessa oöfvade
dramaturger ej att framlocka derur, så att scenerna ännu ej
äro gjorda, och hela ämnets behandling derför ej heller
dramatisk. Dessa Plejadens tragedier och i det stora och
hela äfven deras efterföljares den återstående delen af
seklet, äro endast excercitier efter klassiska mönster;
mästerverken skulle ännu länge låta vänta på sig. Men med
noggrannhet följde dessa unga tragöder det klassiska
schemat, om de också endast hade öga för dess yttre
egendomligheter. Man indelade alltid dramerna i akter och
scener, och akternas antal var alltid fem, äfven om den
tunna handlingen ej kunde utfylla dem. Hvaije akt
af-slutades af en kör. Redan genom dessa yttre anordningar
skiljde sig det antikiserande dramat från det medeltida.
Och fans det något, som dessa Plejadens författare
föraktade, var det de gamla medeltidsdramerna. De hade en
skarp blick för att upptäcka alla deras brister. De
fram-häfde gerna de osannolikheter, som uppkommo derigenom,
att i medeltidsdramerna handlingen oftast utsträcktes öfver
decennier, så att t. ex. i ett och samma drama samma
person uppträdde som barn, yngling och gubbe. Likaledes
satiriserade de öfver medeltidsscenens brist på
öfverskåd-lighet; det fans på densamma hopade så många
lokaliteter, att man alltför ofta ej rätt visste, på hvilket rum
handlingen tilldrog sig. I motsats härtill uppstälde de fordran
på tidens och rummets enhet, men de följde ej alltid i
denna punkt sitt eget program.
Seneca var den store förebilden. Att man så
uteslutande följde honom, berodde väl ej endast derpå, att han
var lättare att läsa än grekerna; ty många af de senares
dramer voro redan tillgängliga i öfversättningar, och
Gar-nier har vid valet af sina ämnen äfven lånat från
Euripides, om han ock i andan blir Seneca trogen. Det
berodde väl mest derpå, att han sted deras smak närmare.
Liksom Seneca hade man föga sinne för det egentligen dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
