Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Profandramat från 1550 till omkring 1600 - I. Karakteristik af antikdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mati sk a i ämnet, men älskade deremot ett högt klingande
patos, vältaliga deklamationer, en diktion, som var späckad
med sentenser och moraliska maximer. För att dessa bättre
skulle falla läsaren i ögonen, utmärkte man dem med
anföringstecken eller plockade till och med ut dem ur texten
och utgaf dem som särskilda samlingar ’. Man betonade
skarpt tragediens moraliska betydelse; den skulle vara
lärorik, och derför skulle också lasten alltid straffas.
Kanske fans der äfven ett starkare andligt samband
mellan Seneca, hvilken vältrar sig i gräsligheter och
ständigt låter blod flyta, och dessa renässansens menniskor,
hvilka lefde i krig och oftast sågo sina stadsmurar
full-spetade med afhuggna hufvuden, samt dagligen hörde talas
om lönmord och våldtägt. Ty sederna i dessa Plejadens
dramer äro råa, och man är ännu långt ifrån den fina
hofton, som utmärkte dramat under Ludvig XIV. I
Jodelles första tragedi rasar Cléopåtre som en gat-slyna
mot förrädaren Seleuque. Hon öfverfaller honom, klöser
honom, öfveröser honom med skällsord, och Octave måste
slutligen sjelf träda emellan för att skilja dem åt. Det är
en scen, som nästan verkar burleskt i denna patetiska
tragedi2. Dylika scener visa, huru nära man ännu stod
medeltiden. Tragediens höga och värdiga ton, som aldrig
sänker sig ned till något komiskt eller hvardagligt, låg
ännu ej till rätta för dessa det sextonde århundradets
våldsamma menniskor, hvilka voro uppfostrade på slagfältet
och förvildade genom religionskrigen.
Men i dessa tragedier användes hela den klassiska
apparaten, sådan som den fans hos Seneca: skuggor från
underverlden uppträda med plågsam regelbundenhet, dröm-
1 Se Faguet, Essai sur la tragédie française au XVI:e siècle.
Paris 1883. P. 40.
7 Ancien théâtre français, t. IV, p. 122.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
