Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Profandramat från 1550 till omkring 1600 - IV. Alexandre Hardy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åstadkomma, hvad redan så månget drama mot slutet af
16 århundradet försökte, att förena och sammansmälta det
folkliga dramat med det klassiska. Det är derför från
hans teater, som hela den följande utvecklingen utgår.
Att generationen efter honom lyckades drifva dramat till
blomstring, är ej minst Hardys ära. Ännu Corneille
erinrade sig ju de lärdomar, som hans dramer gifvit honom.
Ett godt hade emellertid detta hans hastiga arbete
med sig — han fick ej tid att skämma bort sin stil med
dessa preciösa och cirklade vändningar och med dessa
krångliga metaforer och sockersöta bilder, som några år
senare skulle blifva på modet. Hans stil är alltid
naturlig, fast stundom dunkel och ofta fläckad af
vårdslösheter af hvarjehanda art, ty han har ej haft tid att gifva
tankarne deras pregnanta och fullödiga uttryck. Kanske
är det detta förhållande, som framför allt vållflt, att hans
arbeten så fort glömdes. Han öfverlefde sjelf sin
berömmelse, och den följande generationens rika blomstring
fördunklade helt den ära, som samtiden skänkt honom. Detta
är dock delvis oförtjent, ty i dramatisk komposition är han
ofta sina efterföljare öfverlägsen, och hans
karaktersteck-ning är, om ock sällan djup, ej utan en viss friskhet och
träffsäkerhet.
Under sitt långa kringirrande i landsorten hade han
nemligen i grund och botten lärt sig något, som
hittills varit obekant för femtonhundratalets dramaturger,
och som dock hvarje teaterförfattare måste känna:
scenens fordringar och publikens smak. Jodelle och Garnier
såväl som deras efterföljare hade aldrig stått teatern
nära, utan hade endast sökt att imitera de klassiska
mästerverkens retorik, och derför hade de heller aldrig
spelats. Om Hardy hade kunnat följa sin egen smak, hade
han säkerligen liksom de skrifvit tragedier i den
klassiska stilen, hvilka aldrig kommit till uppförande, derför
att de ej lämpade sig för den enda scen, soni fans, nem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
