Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Barnen på Ingleside
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Man flyger ibland i drömmen, sade Di.
— Jag drömmer aldrig, att jag flyger så där på vanligt
sätt, sade Walter. — Jag tycker, att jag liksom höjer mig
upp från marken och svävar över gärdesgårdarna och
träden. Det är gränslöst roligt, och jag tänker alltid: det här
kan då omöjligen vara en dröm, det måste vara verklighet.
— Men så vaknar jag, rätt som det är, och det är
rysligt sorgligt.
— Raska på nu, Nan, befallde Jem. — Duka!
Nan hade dragit fram gästabudsbordet — en ohyvlad
planka — från vilket mången festmåltid, kryddad som inga
andra rätter, hur kräsliga de än voro, avätits nere i
Regnbågens dal. Plankan blev ett bord på så sätt, att man lade
den över två stora, mossiga stenar. En bit urblekt,
rödrutig vaxduk breddes ut, och några kantstötta tallrikar och
öronlösa koppar, kasserade av Susan, sattes fram. Ur en
bleckburk, dold inne vid en grans rötter, hämtade Nan
fram bröd och salt. Bäcken lämnade en kristallklar dryck.
För övrigt serverades det hela med en viss sås, bestående
av frisk luft och ungdomlig aptit, som satte en
utomordentlig piff på anrättningen. Att sitta i Regnbågens dal, som
nu låg i halvt gyllene, halvt dimblå skymning, med luften
full av granens och de andra trädens vårliga, balsamiska
dofter, med marken strödd av smultronblommans vita
stjärnor, med vindens sus, de små bjällrornas silverklara klang
uppifrån de sakta vajande trädkronorna — att sitta i denna
bedårande omgivning och därtill äta stekt forell och torrt
bröd, det var en njutning, som denna världens store gott
och väl kunde ha avundats dem, som nu fröjdade sig däråt.
— Var så goda och slå er ned, bjöd Nan, när Jem satte
den fräsande »pannan» med forellerna mitt på »bordet». —
Det är din tur att läsa till bords, Jem.
— Jag har väl jobbat tillräckligt med att fånga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
