Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Barnen i prästgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att folk skrattade åt henne, därför att hon hade en tam
tupp till sitt favoritdjur. Barnen Blythe tyckte hon om,
för de uttalade alls ingen förundran.
— En stilig tupp som Adam är precis lika trevlig att
ha som en hund eller en katt, tycker jag, sade hon. —
Om han vore en kanariefågel, skulle ingen förundra sig.
Jag har fostrat upp honom från det han var en liten den
allra näpnaste gula kyckling. Jag fick honom av fru
Johnson i Maywater. En vessla hade ätit upp alla hans syskon.
Jag kallade upp honom efter hennes man. Jag har aldrig
brytt mig om dockor eller kattor. Kattor ä’ lömska, och
dockor — vad ä’ di annat än porslin och sågspån? Eller
vax, om det ska vara fint.
— Vem bor i huset däruppe på backen? frågade Jerry.
— Där bor fröknarna West — Rosemary och Ellen,
svarade Nan. — Min syster och jag ska ta musiklektioner
av fröken Rosemary nu i sommar.
Una såg på de lyckliga tvillingarna med ögon, vilkas
längtan visst inte gjorde sig förtjänt av namnet avund. O,
om hon bara kunde få lära sig spela! Det var en av
hennes lilla dolda själslivs drömmar. Men vem skulle väl
ha kommit på en sådan idé?
— Fröken Rosemary är så rar, och alltid klär hon sig
så vackert, sade Di. — Hennes hår har precis samma färg
som nykokt knäck, tillade hon med ett vemodigt uttryck.
Ty Di var lika litet som sin mamma i ungdomen fullt
belåten med sina egna, i rött skiftande flätor.
— Jag tycker också om fröken Ellen, sade Nan. —
Hon brukar alltid bjuda mig på polkagrisar, när hon
kommer in i vår kyrkbänk. Men Di är rädd för henne.
— Hennes ögonbryn är så svarta, och så har hon en
så’n stark och djup röst, sade Di. — O, vad Kenneth Ford
var rädd för henne, när han var liten! Mamma har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
