Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Det omöjliga ordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstatera, att han just gick till Rosemary West. Stigen kunde
lika väl leda till Ingleside.
En eller par gånger hade han setts i systrarna Wests
vardagsrum av andra besökande, det var allt vad damerna
i syföreningen hade att gå efter. Men när Elizabeth Kirk
fick höra det, släckte hon en liten hoppets låga, som hon
omhuldat på senaste tiden, medan hennes goda, fula
ansikte förblev uttryckslöst. Och Emmeline Drew föresatte
sig att nästa gång hon råkade en viss gammal ungkarl från
Lowbridge, skulle hon inte snäsa honom så som hon gjort
vid ett föregående sammanträffande. Det var ju klart —
tänkte Rosemary West fånga pastorn, så komme hon också
att göra det. Hon såg yngre ut än hon var, och hon hade
karltycke. För resten var det ju känt, att flickorna West
också hade pengar på kistbottnen.
— Måtte han nu inte vara så disträ, att han friar till
Ellen i stället, var den enda lilla elakhet hon tillät sig att
säga till en sympatiserande äldre syster Drew. Emmeline
var visst inte stött på Rosemary. När allt kom omkring,
var en skuldfri ungkarl utan något påhäng vida bättre än
en änkling med en svans av fyra ungar efter sig. Det hade
bara varit prästgårdens idylliska karaktär, som för någon
tid förblindat Emmeline och kommit henne att ringakta det
bättre alternativet.
En kälke med tre glatt hojtande passagerare kom
susande förbi pastor Meredith nedåt den frusna dammen.
Faiths långa lockar blåste ut för vinden, och hennes skratt
klingade högre än de andras. Fadern kastade en vänlig
och vemodig blick efter dem. Han var glad att hans barn
hade så snälla lekkamrater som barnen Blythe — glad att
de hade en sådan klok, munter och öm äldre vän som fru
Blythe. Men de behövde ändå någonting mera, och den
luckan skulle utfyllas, när han hemförde Rosemary West
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
