Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Kissen får besked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de båda husen var ej långt och vågen god, så att Ellen
njöt av sin hemvandring i tystnaden och månskenet.
Aftonen hade varit angenäm. Ellen, som ej varit på
en bjudning på många år, hade haft det riktigt trevligt.
Alla gästerna hade tillhört hennes gamla krets, och ingen
övermodig ungdom fanns, som möjligen kunde bryta
stämningen, ty silverbrudparets ende son låg långt borta vid
en högskola och hade ej kunnat infinna sig. Norman
Douglas hade varit med bland de inbjudna, och de råkades
sålunda i sällskapslivet för första gången på många år. I
kyrkan hade hon sett honom ett par gånger denna vinter.
Ingen sentimentalitet väcktes till liv i Ellens hjärta vid det
mötet. När hon överhuvud taget ägnade det förflutna en
tanke, undrade hon över hur hon någonsin kunnat vara
fäst vid honom och sörja över hans plötsliga giftermål.
Men nu tyckte hon det var rätt roligt att råka honom
igen. Hon hade glömt hur originell och lustig han var i
sina uttryckssätt, hur uppiggande hans sällskap var. Man
kunde aldrig ha tråkigt i det rum, där Norman Douglas satt
med. Alla hade blivit förvånade, när han kom på
silverbröllopet. Det var bekant, att han eljest gick ingenstans.
Makarna Pollock hade bjudit honom, därför att han varit
med bland gästerna på deras bröllop för tjugofem år se’n,
men de trodde aldrig han skulle infinna sig. Sin syssling
Amy Douglas hade han fört till bordet, och han föreföll
mycket uppmärksam mot henne. Men Ellen satt mitt emot
honom och kom genast i ett livligt resonemang med
honom — de glada replikerna flögo tvärs över bordet, och
hur mycket än Norman väsnades och gick på, var det dock
hon, som med sin lugna argumentering fick övertaget och
»bräckte» honom till den grad, att han vid ett tillfälle satt
tyst i flera minuter. Efter denna vilopaus hade han i sitt
röda skägg muttrat någonting om »fyr och flamma som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
