Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. När man är för givmild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
valen sill till prästgården varje år, såsom hans far gjort
före honom, hade han en behagligt tryggande känsla av
att han för året ställt sig väl med de makter, som råda både
i vattnet och på land. Han skulle aldrig ha vågat hoppas
på god makrillfångst senare, om han inte på pastorns altare
offrat förstlingen av sitt vårfiske.
Lida var ett tioårigt pyre och såg yngre ut, därför att
hon var så liten och tanig och mager. I afton, när hon
kom traskande fram till prästgårdsflickorna, såg hon ut
som om hon inte varit varm se’n hon kom till världen.
Hon var rödviolett i ansiktet, och de små mattblå ögonen
voro rinnande och röda. Hon bar en urblekt
kattunsklänning och en trasig stickad ullschal, som var svept över
hennes spensliga axlar och hopknuten i ryggen. De fem
kilometerna från fiskläget hade hon gått barfota på en väg,
alltjämt full med gyttja och snösörja. Hennes fötter och
ben voro lika rödvioletta som ansiktet.
Men det brydde inte Lida sig så värst mycket om. Hon
var van att frysa, och barfota hade hon gått redan en
månad liksom alla de andra ungarna nere i fiskläget. Allting
har ju en övergång. Hon slog sig ned på gravhällen och
grinade glatt mot Faith och Una. Faith och Una grinade
glatt tillbaka. De kände Lida en liten smula, eftersom de
förra sommaren råkat henne ett par gånger, då de varit
nere vid hamnen i sällskap med barnen Blythe.
— God dag, sade Lida. — Hu, så gräsligt väder — det
är så en håller på att blåsa bort från landsvägen.
— Varför är du ute då? frågade Faith.
— Far sa jag skulle gå hit med sillen, svarade Lida.
Hon huttrade till, hostade och stack fram sina bara fötter.
Men Lida tänkte varken på sig själv eller på sina fötter.
Hon var van att frysa och tiggde ej om deltagande. Hon
sträckte ut fötterna rent instinktivt för att hålla dem från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
