- Project Runeberg -  En roman om förste konsuln från den 18 brumaire till freden i Amiens /
133

(1904) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

själf från pannan — den hängde löst, som en spansk
man-tilla, öfver det något oordnade håret Utan att längre tänka
på tiden, som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.

»Den klenmodiga Joséphine,» återtog Förste Konsuln
efter en stund, utan öfvergång, liksom drifven af en
tankeförbindelse. »Hon lefver i ångest, att jag skall stiga för högt,
för att kanske en gång falla lika djupt. Hon tror» — det
gick ett obeskrifligt leende öfver Bonapartes ansikte» där han
nu, i godt humör, gick fram och tillbaka på golfvet och
snurrade snusdosan mellan fingrarna — »hon tror och önskar
att jag skall bekväma mig till att återkalla Bourbonerna!
Det är icke längesedan hon nästan låg på knä för mig för
att beveka mig. Kan du begripa» — han stannade framför
Edmée — »hur i all världen man kan finna på att fordra
något så onaturligt af mig — något så dumt? Det nya
Frankrike, det, som jag redan nu, monumentalt och
praktfullt, ser resa sig ur revolutionens blod och spillror — det
är mitt verk! Och så begär man, att jag skall bygga och
smycka mitt hus, för att andra skola drifva mig därur och
komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag
kan afspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme — jag!
’Den mäktigaste undersåte!’ En undersåte är aldrig nog
mäktig. Nej, råder man öfver en krona» — han förde
ovillkorligt handen till sin tinning — »sätter man den på
sitt eget hufvud, och ve den, som rör därvid!...» — Han
gick ett par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen
och sänkt hufvud; hon såg det stolta, inåtvända leendet på
hans läppar, och hennes hjärta bäfvade å nyo af fröjd öfver
att vara hans intimaste förtrogna. — »Min bana är rätt vacker,
jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad. Emellertid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:19:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmerofk/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free