Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till detl»
o
»A, hvar gång jag ser dig offentligt, med adjutanter
och eskort, när jag ser folket applådera och resa sig på tå
och ropa: ’Lefve Förste Konsuln’, så . . . Å, det är så
berusande, jag kan inte säga dig, hvad jag känner!»
»Jag kan se dig. Du rodnar, du slår ned ögonen,
du är rädd, att någon i din blick skall läsa din hemliga
lycka ...»
»Jag! A, du känner mig icke. Nej, jag reser mig
tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla,
och jag hviskar för mig själf: ’Lefve Förste Konsuln!’ Och
som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer
hårdt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla
dessa önskningar på allvar, att du skall lefva . . .»
Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes hufvud med
sin ena hand och lade den andra öfver hennes strålande,
plötsligt tårfyllda ögon.
»Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall
jag se dig igen. Sof ända till middag, kläd dig fin, roa
dig, var glad, tala med många människor, tänk på mig.»
Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon
honom in i hans leende ögon.
o
»God natt ... God morgon ... A, jag vet icke
mer, hvad som är dag eller natt! Jag indelar icke mer min
tid efter solen, jag indelar den efter, när jag ser dig...»
»Om sexton timmar, blir det då dag igen? ...»
Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet
vände hon sig om, böjde sig lätt tillbaka, i det hon med
ena handen lyfte slöjan från pannan, och såg dröjande på
honom med sina ömma ögon.
»Napoléon!» hviskade hon tyst, nästan ohörbart. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
