Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga
oratoriet.
»Men hvad står på?» hviskade den alltid nervösa
Ma-dame de Chåteauneuf. »Armand» — hon vande sig till den
unge Caulaincourt, som nyss kommit in — »hör då efter,
hvad det kan vara.»
Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde
sig ned öfver Edmée, som satt framför honom, sade han lågt:
»Detta påminner om den 18 Vendémiaire.»
Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod
stilla, och hon blef kall och styf öfver hela kroppen. Hon
slöt ögonen och grep krampaktigt fatt om logekanten.
I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i
logen midt emot, och med höjd stämma ropade
kommendanten af Paris ut öfver salen:
»Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt
attentat på vägen hit i Rue St. Nicaise. Blott som genom
ett underverk har han blifvit räddad 1»
Medan han ännu talade, öppnades dörren till
konsular-logen, omedelbart under Junots. Förste Konsuln trädde in,
åtföljd af Lannes, Lauriston, Berthier och Duroc.
I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig
huset som en man; och medan kvinnorna gräto och skrattade,
viftade med näsdukar och schalar och räckte armarne ut mot
honom, bröt det ut ett så våldsamt, larmande jubel, att
väggarna i den stora Operan skakades och musiken helt
öfverröstades.
Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot
mängden. Han var blek, men fullkomligt fattad, liksom
alla hans följeslagare. Det var i hans ansikte ett sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
