Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i
era tankar 1» sade han allvarligt.
Hon smålog. »I mina tankar? ... Jag vet inte. Jag
kan inte tänka mer. I tjugofyra timmar har en tanke gnagt
på min hjärna — allt sammansvär sig för att göra den till
verklighet.» — Hon förde handen upp till hufvudet. — »Jag
är sjuk — jag har orätt.» Hon stod litet, hennes stela
stirrande blick såg in i ljuset — liksom igenom det; så sade
hon sakta, så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:
»Jag har aldrig vetat, hvad tvifvel var. Jag var blott
van att lefva i ljus. Nu — nu är mörkret öfver mig!»
Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och
underrätta Bonaparte om, att hon var där. Men dels —
trots det han i sin själ trodde, att han gjorde sin vän orätt
— hindrades han af vissa minnen förbundna med Pauline;
dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att
hon, när allt kom omkring, dock hade bäst af att komma
hem och i ro.
»Mademoiselle de La Feuillade,» sade han lugnande,
med broderlig ömhet, »låt mig följa er hem. Ni är sjuk,
här är ej godt för er att vara.»
Hon skakade på hufvudet. »Jag skall gå. Men ni
behöfver ej följa mig, Monsieur Duroc. Jag är så van att
gå ensam.»
Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon
var så barnsligt hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så
enkelt, så utan all tanke på att beklaga sig öfver sin
sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den lilla vilsekomna
prinsessan framför eldbrasan, med de bara fotterna och de
genomvåta silkesskorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
