Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanonerna dåna — det var för medborgarne ett tecken, att
ryktet talade sant. Jublet ville icke taga slut. Louis de
Chåteauneuf måste fram på trappans afsats och tala till dem,
som stormade in på hotellets gård.
Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart af
folk. öfverallt ljödo ropen: Lefve Förste Konsulnl Lefve
Otto och medborgaren Chåteauneuf! Lefve freden!
Bonaparte var ändtligen allena med sin döda älskarinna.
Han höll henne i sina armar och såg för sista gången in i
hennes ansikte.
»Hvarför? Hvarför?» mumlade han i bitter
för-tviflan. »Hvarför just nu?»
Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin
tadellösa skönhet, hvit under oktobermorgonens solsken, på
sin gyllene bädd. Hon hade för alltid gått från lifvets
många tunga hvarför. Hennes stolta, unga lif skulle ej
förmörkas af tvifvel, missräkning, smärtor, ålder och saknad.
Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått
lyckans tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär
jag i min högra hand.» Hon hade icke svikit sig själf.
Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda
drottnings hjärta, medan Frankrikes folk jublade hans namn
och fröjdade sig öfver, att han nu så lyckligt nått sitt stora
älsklingsmål: en ärofull fred med England och med världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
