Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Detta» var breven, han skrivit till henne och
dessutom ett armband, tätt besatt med rubiner,
som tillhört hans avlidna mor, och som han —
romantiskt — nödvändigt velat ge henne och
som hon endast då och då i hemlighet burit.
Det upprörde honom, att hon ville ge honom
det tillbaka — inte gömde det till Edith: det
hade han alltid tänkt sig, att hon skulle göra.
Han tog inte emot det — lät det ligga på bordet,
där hon lagt det ifrån sig.
— Edith ? sade han bara frågande, halvt
skamset, halvt förebrående.
Hon svarade: — Jag är inte mera så tanklös,
som den gången jag lovade, att det skulle
tillhöra Edith... Deras ögon möttes och i annan,
lite mildare ton, tilläde hon:
— Vad skulle det också tjäna till?... Edith
kommer alltid att vara en främling för dig.
Hon frågade efter sina egna brev, och när
han kanske onödigt hårt sade henne, att han
redan bränt upp dem, svarade hon inte.
— Varför brände du inte också upp mina?
Det kommo vi ju överens om.
— Ja, sade hon bara. Jag vet inte... Jag
kom att läsa det första, och så... Hon bet sig
i läppen och slöt ögonen, som plötsligt fylldes
av tårar. Han vände sig bort — ville inte se
henne gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
