Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes ton retade Marianne. Naturligtvis
visste hon, men var för finkänslig att säga det,
att svägerskan aldrig kunnat förlåta henne, att
Henning en gång brytt sig så mycket om henne,
att han velat gifta sig med henne, och därmed
påskyndat Anne-Sophies eget förhastade,
desperata giftermål med Wendelsköld. Men allt detta
kunde hon inte säga — hon var inte af naturen
så hänsynslös som den andra. I stället svarade
hon rätt nonchalant och lite tanklöst oresonligt:
— Att du kan förebrå mig, att jag vuxit fast
vid mitt hem, och att det inte blivit mitt öde
att föra en äventyrlig existens!...
På det viset slutade samtalet — mycket
otillfredsställande för bägge parter. Men efteråt
övervägde Marianne mera rättvist och opartiskt för
sig själv både vad hennes svägerska och hennes
man hade sagt. Trots bristande världserfarenhet
kände hon instinktivt, att om hennes unga dotter
nu invecklade sitt första, kanske obesvarade,
tycke i en väv av sentimentalitet och fantasteri,
kunde detta lätt bli avgörande för hela hennes
senare liv. I alla fall kunde det nog ha
inflytande på de närmast följande och i många
avseenden så ytterst viktiga åren. Ofta sade hon till
sig själv, att vad Yvonne nu framför allt saknade,
det var jämnårigt kvinnligt sällskap, och hon
påyrkade mer än en gång, att hon skulle bjuda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
