Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Mycket snäll. Men hon var så gammal.
Hon var mormors äldsta syster och hade själv
aldrig haft några barn.
Orden och ännu mera uttrycket framkallade
för Vilhelms i detta avseende översensibla
medvetande bilden av en förfärligt ensam och
övergiven flickunge. Han kände samvetskval, bara
han tänkte på henne, för sin egen likgiltighet.
Hon började åter tala om boken.
— På sätt och vis är det nog rätt bekvämt
att på det viset söka skydd och tillflykt i ett
kloster. Men tycker inte farbror att det liksom
är lite fegt att jämt gå ur vägen och försöka
gömma sig för ödet?
— Jag tror inte det är egentligen det, de
först och främst tänka på, sade han lite
tankfullt. Det vore också lönlöst: ödet hittar en nog,
hur väl man än gömmer sig.
Det var ju allt annat än djupsinniga och
originella samtal, de sutto och förde där vid
sybordet, men huvudsaken var, att de alltid
för-stodo varandra så väl. Och Vilhelm upptäckte —
och gladde sig över — att Edith i sin läggning
hade något, som var djupt besläktat med honom
själv och som också Yvonne hade ärvt: en viss
benägenhet för att i all anspråkslöshet och
naivitet »filosofera» över världen och människorna
och tingens sammanhang. I hans ungdom, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
