Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vem som red bredvid henne, bara veta, att
det var han.
Sådan var Yvonne, och därför att hon var
sådan, så ung och så ensam och så olik sin
faster, som aldrig hade liknat henne och n u
var fyrtioåtta år, förstod Anne-Sophie henne inte
alls. Hon förstod inte generositeten i hennes
natur, inte det »Don Quixoteaktiga» som Erland
Seiszing sade (ty,hur det var, förstod han alltid
bäst Yvonne); hon beräknade inte, hur modig och
rättfram den flickan var — och hur egenrådig.
Nu satt hon där mittemot Anne-Sophie och
tänkte: »Jag skall tala med Erland eller med
Edith — någon måste väl göra det!» Hur pass
möjligt eller omöjligt det kunde bli, reflekterade
hon inte nu över — efteråt förstod hon nog,
att det inte bleve lätt. Att säga något om det
till faster Anne-Sophie dugde naturligtvis inte.
Inte ens till mamma.
Det hördes hundskall i förstugan och en
karlröst, som vänligt tystade ner det. Yvonne reste
sig upp:
— Det är pappa, som kommer hem, sade hon.
Vi få väl säga till om lite varmt kaffe till
honom?...
På kvällen inne i sängkammaren, frågade
Marianne sin man — utan att se på honom: hon
satt vid spegeln och flätade sitt hår för natten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
