Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransade ögonlocken — lågo fridfullt sänkta över
hennes ögon, som de ännu alltjämt tänkte sig
mörka, strålande och milda. Från sin plats vid
sängen mittemot Erland viskade den ännu
knäböjande Yvonne mycket sakta: »Lilla Edith» . . .
Och än en gång, innan hon reste sig upp,
»Lilla Edith.»
Men de övriga voro alla tysta: ingen fann i
de andras närvaro ord för den sorg och saknad,
den ömhet och bitterhet, den beundran och de
samvetskval, de alla — var och en på sitt vis
kände, när de nu för sista gången betraktade
henne.
Det var Henning Waast själv, som gjorde
slut på den långa tystnaden i dödsrummet. Och
när han nu talade, var det som om stoltheten
över hans unga hustru, över hennes egendomliga
skönhet, som döden än ytterligare tycktes adla,
ännu en sista gång ville ge sig uttryck.
— Låt nu också allt tjänstfolket komma in, sade
han till sköterskan, som nästan ljudlöst åter
öppnade dörren från barnkammaren och kom
in i rummet. Låt dem alla komma in och ännu
en gång se sin matmor och taga avsked av
henne.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
