Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid varit så gränslöst svag för henne. Och nu är ju
hans första förbittring över... Du vet också, hur han
har saknat henne. Men Karl!... Du ska få se, att pappa
inte vill ha det bittersta att göra med Karl...
Och det visade sig, att Thorborg, fastän hon var den
yngsta, kände sm far: han var idel ömhet mot Alexandra,
kunde nästan inte undvara henne en enda timme under
den dag, som följde, talade ängsligt om hennes hälsa, var
noga om, att hon skulle ha det bästa av allting och
ordnade och arrangerade för henne hela tiden på sitt eget
praktiska, härsklystna sätt. Men med undantag av ett
par korta, besvärade frågor om hennes man och barn,
tycktes han rent av glömma bort deras existens.
Och Alexandra kände under dessa första timmar i
barndomshemmet, medan resans spänning och oro efter
hand långsamt lade sig, mera tacksamhet mot sin far, än
hon i sin länge närda bitterhet emot honom någonsin trott
sig själv om att åter kunna erfara. Pappa hade också
blivit så gammal: håret, som hon mindes fylligt och
knappt gråsprängt, hade under dessa sista år blivit så
tunt och var nästan vitt vid tinningarna. Han hade också
magrat och ansiktet var starkt fårat. Men blicken ur de
små gråblå ögonen var lika skarp, munnen lika tvär, och
klyftan i den breda hakan, som liknade hennes egen,
precis lika djup och kraftig som den alltid varit. Dock var
det tydligt, att dessa år hade tagit på honom, och
Alexandra, som på hela den långa överresan knappt tänkt
på annat, än hur hon skarpast och fyndigast skulle
förebrå fadern den djupa oförrätt, han enligt hennes mening
hade begått emot henne och den man hon valt, kände
icke längre, sedan hon nu återsett honom, ringaste håg
att på detta sätt lätta* sitt hjärta.
Men när hela den första dagen gick, utan att han, trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
