Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han äntligen lyfte sina ögon och tvärs över rummet såg
på Alexandra, glimtade åter i hans hastiga, vassa bliok
samma uttryck av oförsonlig hårdhet, som alltid, då man
nämnde Karl Skyttes namn.
— En lagvigd hustru, sade han långsamt, behöver väl
inte be sin far om lov att uppsöka sin man. (Alexandra
blev blodröd ända upp i pannan: hon förstod den dolda
sarkasmen i hans ord, hur han ville betona hennes
beroende.) Du kan naturligtvis resa till Marieholm så ofta
du vill. Barnen, mina barnbarn, väntar jag att du har
med dig hit igen. Men — som alltid, när han ville ge
särskilt eftertryck åt sina ord, stack han den breda hakan
fram, och de tunna läpparna darrade svagt under det
grå skägget — han gör säkert bäst i att fortfarande
stanna hos sin syster.
Det hade blivit så tyst i rummet, att Aline, som sakta
ville lägga sin tesked ned på tefatet, riktigt hoppade till
över det svagt klingande ljud hon därmed ofrivilligt
åstadkom.
Alexandra hade åter blivit mycket blek. Utan att
vidare se på sin far, vände hon sig om mot brodern:
— Så far jag genast. Kanske du själv vill köra för
mig, Ludvig?
— Naturligtvis. Vi ta väl den största släden, för
barnens skull...
— Ja, svarade hon bara. Tack.
— O, Xandra! viskade Thorborg upprörd ute i
förstugan. iHur k a n du!... Om det vore jag, så tror jag att
jag med detsamma stannade på Marieholm.
— Var nu inte barnslig, Thorborg. Alexandra
skrattade till, i det hon gjorde sig fri från systems våldsamma
famntag. Som om det vore möjligt!... Inte kunna vi
komma, en hel familj, och betunga nästan främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
