- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
59

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att känna. Med sin halvsovande flicka tryckt intill sig
och den mest avhållna av sina systrar bredvid sig kände
hon — medan släden lätt gled genom det kära landskapet

— för nästan första gången, sedan hon kommit hem, ett
slags tacksamhet över att åter vara i Sverige, en
förnimmelse av frid.

Men till Helga sade hon bara:

— Vad traditionen ändå har för en makt över en. Nu
tycker jag, att det är så ljuvligt och jullikt, för det att
snön ligger där så hård och vit under stjärnorna. Vore
det nu blåst och regnväder och vi körde i vagn, skulle jag
nog inte alls känna det på samma sätt...

Efter gudstjänsten gingo de i morgongryningen
långsamt nedåt kyrkbacken. De flesta voro bekanta och
hälsade på dem, och de som känt Alexandra bäst kommo bort

— besvärade — och skakade hand med henne och pratade.

— Hon brukar alltid annars komma bort till oss —
Helga tittade långt, liksom besviken, efter ortens
odisputabelt förnämsta ståndsperson, en grevinna av den allra
högsta högadeln, vilken nu, lång, mager och sportsaktig,
med ett enahanda, liksom stelfruset leende och en artig
huvudböjning närmade sig prostinnan.

— Kära du, sade Alexandra rakt på saken — hon
menar inte det allra minsta ont. Hon vet bara rakt inte
hur hon skall bära sig åt visavi mig. Hon vet inte,
om hon skall dua mig, som förr i världen — vi voro ju
skolkamrater i Stockholm — eller kalla mig fru Skytte
eller på det hela taget våga acceptera mig...

— Sårar det dig inte? frågade Helga lågt på sitt
rättframma, allvarliga och underligt känslofulla sätt.

— Nej, sade Alexandra lugnt. Inte numera. Det
fanns en tid, då jag kände vart knappnålsstyng —
mycket djupt till och med. Nu har jag vänjt mig av med det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free