- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
111

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nom så självsvåldigt förtroligt, det hade hon inte tänkt
sig.

Hon kände sig ond på sig själv över den egendomliga
känsla av obehag, som grep henne, då hon strax efteråt
såg Thomas Carter lägga armen kring unga fröken
Stjer-nes liv. »Men jag är ju en riktig toka», sade hon
harmset till sig själv — »hur är det möjligt att jag kan taga
mig så nära, att han... är mig otrogen» ville hon ha sagt,
men smålog strax själv åt ordet, ironiskt förbittrad, och
rättade det i sin tanke till »tycker om Agnes». »Vad kan
det väl göra mig vem han dansar med eller bryr sig om

— jag har ju för länge sedan, alltid, varit fast besluten,
att aldrig... aldrig... Som om jag hade minsta rättighet
över honom!... Som om jag ville eller önskade ha
det... Nej, men, men»... Tanken gick som ett plötsligt
hugg igenom henne: »Han har blivit mig nödvändig.»

— Alexandra?... Han hade slutat sin dans med
Agnes och stod bugande framför henne — allvarligt
vörd-nadsfull, med sitt slätrakade ansikte och tjocka, litet
vå-giga hår, benat över vänstra tinningen.

Utan att direkt se upp på honom höjde hon huvudet
och smålog tvunget. Han ansträngde sig halvt omedvetet
att fånga hennes blick och lyckades — uttrycket i hennes
ansikte förändrades plötsligt och leendet var åter hennes
eget: hennes gamla förtroliga leende, vilket alltid tycktes
honom liksom utesluta hela den övriga världen, i så hög
grad var det ämnat åt den hon skänkte det. Och han
kände sitt hjärta klappa mycket fort: det var så länge
sedan, tyckte han plötsligt, som hon sett på honom och
smålett åt honom på detta sätt.

Under dansen, som var kort, talade de ej med
varandra. Men i detsamma musiken åter tystnade och han
drog hennes hand in under sin arm, sade han:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free