Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon svarade inte. Hon satt djupt böjd med
armbågarna mot knäna. Och han såg hur skuldrorna, medan
hon grät, höjdes och sänktes.
— Alexandra... Xandra. Han satte sig ned bredvid
henne och — för första gången i sitt liv — lade han
armen omkring henne, i det han på samma gång försökte
draga hennes händer från ansiktet.
— Kommer allting bara an på att ljuga för honom
och de andra? ... Ska du och jag offra oss, för att han
alltjämt ska få leva i sin chimär?
— Om han vore frisk och hade lyckan med sig...
Alexandra snyftade avbrutet fram orden. Men som det
nu är, har han ju bara mig... Hon tog händerna från
ansiktet och såg upp.
— Jag vet ju, att det kommer att döda honom,
viskade hon förtvivlat.
Men han hörde henne knappt. I det hon rätade sig
upp ooh höjde huvudet, lade han ovillkorligt armen
fastare kring hennes liv och tryckte henne intill sig. Och
bon var så upptagen av den strid hon just nu
genomkämpade med sig själv, att hon icke ens tycktes märka
det. Hon varken rodnade eller skälvde och uttrycket i
hennes förgråtna ansikte förändrades inte, men när han
sakta, nästan varsamt slöt henne intill sig, såg han —
äntligen! — hennes mörka kind intill sin skuldra, hennes
dunkla tårglänsande ögon rakt under sina, hennes alltid
trotsiga, nu smärtsamt darrande mun... Vore icke män
från all evighet dömda att offra livet för just sådana
kvinnors skull? flög det oredigt genom hans huvud. Antingen
det nu bleve han eller Karl Skytte, som komme att offra
det...
Han drog henne oemotståndligt ännu närmare intill
sig och böjde sitt ansikte djupt ned över hennes. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
