Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Om han kan, sade Alexandra undvikande, med
stark tonvikt.
— Bara han kunde! suckade den lilla flickan. Hon
höll pä att sätta alla trådrullarna ovanpå varandra, så att
de kommo till att bilda ett högt torn, men såg på modern
med en brådmoget allvarsam, underligt forskande blick.
— Längtar du så mycket efter pappa? frågade
Alexandra med ett styng i hjärtat. Hon lät arbetet sjunka
och drog smekande, mycket ömt barnet intill sig.
— Ja, sade Eva. Hon teg lite och tilläde därpå sakta:
Och så efter något, som är... riktigt vårt.
Det klack till i modern: här hade hon gått, ungen, odi
känt sig beroende ooh anat trycket, som dock alla
bemödade sig om att hon icke skulle märka.
— Det kunde vi kanske få ändå, försökte Alexandra
osäkert. Något, som är v å r t, menar jag...
Men Eva bara skakade på huvudet.
— Det kunde aldrig riktigt bli vårt eget, utan pappa
också vore hos oss, sade hon mycket bestämt.
— Men om det nu vore omöjligt för oss att följa med
honom eller vara tillsammans med honom?...
— Ja, då... sade Eva resignerat, sedan sin tidigaste
barndom van att böja sig för något nödvändigt ont.
— Vi kunde kanske få det mycket bra och trevligt
ändå, förberedde modern. Men hon skämdes för att se
sin lilla flicka in i ögonen.
— Tror mamma? frågade Eva-bara tvivlande. Hon
stod och flyttade på sina trådrullar och rev dem ned och
byggde dem upp igen på annat vis. Tänk! sade hon
plötsligt, Charlie säger, att han inte längre riktigt minns,
hur pappa ser ut...
— Där kan du se! utbrast Alexandra. Kanske du inte
heller själv, när det gått någon tid...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
