- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
172

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

slutande, emedan hon var så mycket starkare än han. I
deras gemensamma skeppsbrott hade han tillsatt allt:
kraft, hälsa, tron på livet; — hon, som ägde förmågan til!
självförnyelse, hade, trots alla förluster, allting i behåll.
Hon hade ännu själva livet framför sig — han hade
blott en för så och så många år förlängd tillvaro. Han
visste det lika väl som hon, och om han fann henne grym,
därför att hon var så stark — kunde hon göra annat än
böja sig för honom och lägga sitt öde i hans händer?

Men i detta ögonblick, då hon stod beredd att möta
detta öde, hjälpte inga sofismer. Hon visste, att i denna
skenbara undfallenhet, varmed hon dessa sista dagar sökt
avväpna sitt samvete, låg hennes stora synd. Hon kände
sin man, och när hon framställde saken för honom på det
sätt, som hon gjort, visste hon, att hon i själva verket
tvang honom att bryta staven över sig själv. På hennes
vädjan till hans godtycke hade han — skapad som han
var — blott ett svar. Och hon visste redan mycket väl,
hur detta svar komme att låta.

Åter ljödo steg i trappan — tunga, litet trötta och
släpande steg — han frågade efter hennes dörr och en
flick-stämma svarade. Hon hörde tydligt hans lågmält
hövliga, mekaniskt yttrade tack. Nu tog han i låset...

— Xandra...

Han låste först omsorgsfullt dörren, innan han vände
sig emot henne. Han var lite andtruten efter att ha stigit
uppför trappan och mycket blek. Det mörkblonda håret,
som redan började gråna vid tinningarna, föll efter resan
en smula oordnat fram över pannan, ögonen sågo genast
rakt in i hennes — men han räckte henne inte handen,
närmade sig henne icke.

Hela hennes själ var i hennes ögon, som mötte hans.
I detta ögonblick kände hon bara, att hon höll gränslöst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free