Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men Henrik, då!» Hon såg upp till honom med
bägge händerna mot bröstet och halvöppen mun. »Inte
trodde jag, att Henrik ikunde vara så vild...»
»Inte det?» När han skrattade, blevo de blå ögonen
helt borta i många små rynkor. »Å, du känner mig ännu
icke, Malin. Seså — en gång till!...»
Han tog henne med bägge händer om livet och hon
lade sina på hans axlar. Hennes ansikte var helt nära
intill hans och i detsamma de åter dansade ut, sågo de
varandra ett ögonblick helt in i ögonen.
Malin mindes plötsligt — inte för det, att hon
någonsin precis hade glömt det, men just nu, när han såg
henne in i ögonen, mindes hon det på ett annat och
tydligare sätt — att då han den där sommaren för tre år
sedan var på avskedsvisit hemma på Munkeboda, hade
han, då han sade farväl, hastigt böjt sig ned och kysst
henne på kinden.
»Men Henrik!» ropade hennes far skrattande. »Vad
tänker du på? Tösen är ju alltför stor.»
»Eller för liten!» hade Henrik Stjerne svarat.
Det var den första och enda kyss Malin någonsin
fått, som inte precis kunde räknas under kategorien
släktkyss. Och hon hade sedan i flera veckor, ända tills
skolan började igen, tänkt mera på honom än på någon
annan hon kände.
Nu — det hade hon egentligen icke gjort förut i dag
— undrade hon, om han också någon gång tänkt på
henne. Hon såg skyggt upp — halvt skälmskt — och
mötte hans blick.
»Vad tänker du på?» mumlade han lågt, mitt i dansen.
Hon svarade icke, men hennes blick fortfor att vila i
hans. När de stannade — hon var så yr, att han måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
