- Project Runeberg -  Malin Skytte /
125

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Men det hade jag», avklippte Malin plötsligt
energiskt den överflödiga diskussionen. »Mycket. Och
du tror väl inte heller, att jag vill ha din hyperlitteräre
Adonis med Baudelaire i bakfickan? Qud bevare mig
väl!» Hon stod litet och såg på honom, därpå skakade
hon sakta på huvudet:

»Det är mig alldeles obegripligt — men du h a r anlag
för svartsjuka.»

Hon menade, vad hon sade: det var henne verkligen
komplett obegripligt. Hon visste med sig, att hon var
öppen som en dag: det fanns icke en vrå av hennes själ,
icke en episod av hennes liv, som Henrik icke kände. Det
visste han också; han hade under hela deras äktenskap
aldrig någonsin haft den minsta anledning till jalusi, och
ändå — han försökte aldrig ens neka till det — var han
svartsjuk. Det var väl för det, att han i umgänget med
sin hustru beständigt hade en förnimmelse av, att det
hos henne alltjämt fanns något oupptäckt, något
ouppodlat — en terre vierge, som han aldrig skulle beträda,
ett hemligt djup, som han icke kunde pejla, en gömd
skatt, som han icke kunde lyfta. Hon tillhörde honom
så fullt och helt som någon kvinna kunde tillhöra en
man, och likväl var det, som om han aldrig kunde komma
henne nära nog. Men just denna passionerade åtrå att i
allt högre grad äga henne, var den ständigt spirande
vårbrodden i deras kärlek, som hon å sin sida på tusen
sätt förstod att giva näring.

Malin själv var emellertid heller inte fri från att vara
ytterst ömtålig i allt som angick deras inbördes
förhållande — men hon lät honom aldrig ana det. Hon var
alltid frimodigt öppen, oskyldigt, likgiltigt säker, nästan
vårdslös, som om det vore otänkbart, att något, som
kunde förminska hans ömhet, någonsin kunde komma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmmalins/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free