Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon stod och talade, strängt, tycktes det, till en
stackars sate till torpare, som med hatten i hand höll sig
nedanför trappan. Då Joachim red fram på gården, tog
hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax,
juvel-besatt, och höll den framför ögonen.
— Vem är han? frågade hon myndigt.
Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln.
— Löjtnant Skytte från Munkeboda, svarade han belevat,
till min nådiga friherrinnas tjänst.
— Nå, den unge Skytten... hon mönstrade honom
alltjämt lika ogenerat. Inte illa, inte illa, på min ära. Och
han känner alltså mig?
Joachim kunde inte låta bli att småle, när han galant
svarade:
— Det finns icke e n i hela Skåne, som icke känner
friherrinnan.
Det for hastigt ett leende över hennes lilla brunhyade
fågelansikte under cylindern. — Det gläder mig, nickade
hon. Så skall det låta!
Joachim såg genast, att hon mycket väl uppfattat
ironien i hans svar men icke alls tog sig den det ringaste när.
Det bragte honom en smula ur fattningen.
Med en rörelse av handen befallde nu friherrinnan
torparen att taga emot hästen, och Joachim steg långsamt
uppför trappan.
— Det är naturligtvis min son löjtnanten söker?
frågade hon i mera hövlig ton, än hon förut begagnat.
— Ja... han böjde sig artigt och kysste hennes lilla
hand, benig och kall som en fågelklo.
— Han kommer strax, jag såg honom nyss i stallet,
då jag gick förbi. Friherrinnan sköt själv upp den tunga
ekdörren, medan hon talade, och bjöd sin gäst träda
innanför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
