Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joachim tystnade tvärt, förvånad över att Agneta
plötsligt, nästan förtvivlat, åter kastade sig i hans armar.
Han hade icke tänkt sig, att hans ord kunde ha någon som
helst verkan, men detta hans skämtsamma, hastiga
uppräknande av händelser och förhållanden i hemmet, hade
på ett eller annat mystiskt sätt plötsligt väckt hela
Agnetas slumrande hemsjuka.
— Å, Joachim!... Så jag längtar hem till Munkeboda!
... Jag kan inte uthärda att stanna här! Nej, jag kan det
inte...
Agneta visste icke själv att den häftiga, passionerade
längtan efter hemmet, som nu till den grad överväldigade
henne, i verkligheten mest var en förklädd längtan efter
honom — hans kärlek, hans älskade närhet. Hon tryckte
sig hejdlöst gråtande intill honom.
Joachim satte raskt foten på en utskjutande sten i
muren och svingade sig vigt upp, så att han nu också kom att
sitta i fönsterkarmen, men med benen hängande utanför,
över Agnetas skuldra kastade han hastigt en blick in i det
halvskumma rummet — såg klaffbordet med den ljusa
duken, spegeln på väggen och i alkoven hennes vita, orörda
säng.
— Min lilla Agneta, sade han ömt, nästan broderligt.
Tro mig — jag skall snart komma och hämta dig.
Dimman hade nu nästan skingrat sig. Det var alldeles
stilla — icke ett blad rörde sig i trädgården — och månen
stod blek, men stor och strålande, rakt över den styva,
mörka fläderbusken. Natten var så ljudlöst tyst —
Joachim kunde höra sitt eget hjärta slå mot Agnetas.
— Jag måste gå, Agneta... Och då hon, halvt
omedvetet, höll honom kvar: Älskade, jag törs inte stanna
längre...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
