Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den skulle förmå belysa hela hans liv. Han tänkte över
det alltsammans igen, där han nu satt, gammal och glömd
av bygden — den »gamle, galne Joachim Skytte», som
hade planterat skog och torkat ut mossar och brutit sten
och svedjat ljung, tills han ingenting annat ägde än
gårdens förfallna murar och den stolen han satt i, medan
andra togo in skördarna på hans åkrar, talade västra
Göinge härads sak bland folkets representanter, stiftade
landets lagar och buro kungens ordnar.
Det tänkte han också på någon gång — men icke ofta,
ty han var slö och likgiltig för världen nu, och Agnetas
död och barnens frånvaro tänkte han mest på.
Han hade en gång tyckt, att livet var som ett högt berg,
där det gällde att nå toppen, och han hade föresatt sig,
att han skulle nå den — han skulle leva livet så, som
de största och de starkaste hade levat det. Beständigt,
under år av sitt liv, klättrade han högre — tyckte han —
och ofta lade han allt till rätta för att taga ansats och
äntligen våga det avgörande steget, vinna den stora segern.
Och så en dag, så såg han, att det höga berget, som skulle
»tagas», hade krympt ihop till många små mullvadshögar,
att det stora livet, vilket från barndomen hade legat
framför honom som det förlovade landet i soluppgång —
»livet», med alla sina planer, beräkningar, föresatser och
förhoppningar, det hade plötsligt krympt ihop till en räcka
dagar — i dag — i morgon — i övermorgon — många
små mullvadshögar, vilka man var för sig måste sörja
för att komma över. Det hade gått upp för honom
plötsligt, på en gång — den gången för tio år sedan, då han
miste sin hustru Agneta. Då hade smärtan trängt in i
hans liv och sorgen blivit bofast innanför hans dörrar.
Han hade älskat henne, och han hade, så länge hon levde,
ärligt hållit sitt löfte till henne: han hade »förstått sig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
