Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUBBS SON, KÄRLEKENS (UF.
oss med denna kista ännu stående framför oss. Följden blir, att vi skola
bli utskämda för allt folket, och vi skola mista våra lif; derföre är det
bäst, att .vi skynda med vårt arbete. När vi slutat och återkommit hem,
skall jag omtala mina lefnadshändelser. Derefter satte de lyktan ned på
marken och gräfde mellan fyra grafvar en grop, så stor, att kistan
kunde fa rum deri; kafur gräfde, och Sawab bar undan mullen i korgar,
tilldess de hunnit en half famn på djupet, då de sänkte ned kistan <i
gropen, lade jorden tillbaka deröfver och begåfvo sig bort. De stängde
porten och hade snart försvunnit undan Ghanims ögon.
När Ghanim, Eijubs son, sålunda blifvit ensam, och han insåg, det
han ingenting vidare hade att befara, föllo hans tankar genast på kistan,
och han sade vid sig sjelf: hvad kan väl denna kista innehålla? Han
väntade, tilldess dagen grydde; men då steg han ned ur palmen och
un*-danröjde mullen med sina händer, tilldess kistan stod blottad och fri.
Derpå fattade han en sten, slog med denna på locket och krossade
detsamma, lyfte upp det och såg ned i kistan. Deri såg han en sofvande|
flicka, som blifvit försänkt i dvala medelst Bendj *), men ännu andades; hoi>
var skön och ädel, hade på sig prydnader af guld och halsband af ädel-r
stenar, värda ett konungarike, ja, så dyrbara, att de icke kunde uppväg
gas med penningar. När Ghanim, Eyubs son, såg henne, förstod han,
att hon blifvit offret för någon medtäflarinnas ränker; öfvertygad derom*
lyfte han på henne och skaftade henne ur kistan samt lade henne på
ryggen; men så snart friska luften vidrörde henne och inträngde i hennes
näsborrar, hennes mun och strupe, gaf hon till en nysning, sväljde och
började hosta, då hon gaf ifrån sig ett stycke benctø, så stort, att en
elefant, om han fatt lukta derpå, skulle sofvit från ena natten till den
andra. Derpå öppnade hon ögonen, såg sig omkring och yttrade med ljuf
stämma: ve dig, o vind! Du läskar icke den törstige och fröjdar icke med
din närvaro den, som druckit tillräckligt. Hvar är Zahr-el-Bustàn! —
Men ingen svarade henne. — Hon kastade då en blick omkring sig och
ropade: Sabihah! Shettøeret ed-Durr! Nur el-Huda! Nedjmet es-Subh! är du
vaken? Nuzhehl Hulweh! Zarifèh! Hvarföre svaren ni icke? — Men
ingen svarade henne. Hon såg sig ytterligare omkring och ropade: ve mig,
jag tror, att jag blifvit förflyttad till grafvarna! O du, sora känuer
hjertats hemligheter, och som vedergäller på uppståndelsens dag, hvem har
*) En giftig växt, bolmört, Är hampa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
