Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
en sä gräslig död förmådde mig att antaga hans anbud; men två dagar efter
brölloppet sjuknade han och afled slutligen...
Konungasonen afbröt nn hennes berättelse, emedan han såg en tarantel på
hennes hals. — Yakta dig, — ropade han; — jag ser en tarantel på dina kläder t —
Dilaram stod häftigt upp och skakade ifrån sig taranteln, som föll till jorden, der
konungasonen genast söndertrampade djuret.
I samma ögonblick sprungo palatsets portar upp med förfärande dån. De hade
offrat det åttafotade djuret, och glada öfVer sitt äfventyr begåfvo de sig fram till
palatset. Först vandrade de igenom en trädgård, hvars träd buro frukter af guld, och
hvars bäckar sorlade fram öfver en botten af ädelstenar; derifrån gingo de fram till
dömen, hvilken de varseblifvit redan på långt afstånd, samt inträdde i flera gemak,
som alla glittrade af guld och ädla stenar. Slutligen kommo de till en dörr af
silfver, hvilken de öppnade. Inanför denna dörr var ett praktftillt gemak, och i detta
satt en gammal man, som bar en smaragdkrona på hufvudet. Hans silfVerbvita skägg
hängde ned till golfvet, men bestod blott af sex från hvarandra åtskiljda hårstrån ;
hans knäfvelborrar bestodo likaledes på hvarje sida af blott tre hårstrån, hvilka
under hakan voro sammanvuxna med skägget, och naglarne på hans fingrar voro minst
en aln långa.
Den gamle betraktade länge de nyanlända och frågade dem, hvilka de voro.
Konungasonen svarade i enlighet med sanningen och begärde bans medlidande samt
en tillflyktsort i palatset. Den gamle beviljade hans begäran. — Stadnen här, —
sade han, — så skolen J kunna vänta evinnerlig lycka; döden, hvars magt alla
menniskor måste erfara, skall här skona er. Jag var fordom konung i China; en
omhvälfning uti mitt rike nödsakade mig att öfvergifva det. Jag begaf mig till denna
öken och lät detta palats uppföras af andar, hvilka i kraft af mitt hemliga vetande
måste lyda mig. I tusen år bar jag redan vistats lär och ämnar vistas här i
evig-bet, ty jag känner hemligheten af de Yises Sten och är derföre odödlig. Denna
underbara hemlighet skall jag meddela åt er, när ni här uppehållit er i några
årtionden. Mina ord förvåna er, — tillade han; — inen allt hvad jag säger är sanning.
Den, som kaa förfärdiga de Yises Sten, kan aldrig dö af sjukdom. Sannt är, att
han kan bli mördad, ty hans hemlighet skyddar honom icke för en våldsam död;
men en sådan förmår han undgå dermed, att han innesluter sig i ett underjordiskt
hvalf eller uti en öken låter bygga sig ett palats» sådant som detta. Här är jag
säker; ingen kan här göra mig skada. Den talisman, som ni sett på palatsets port, är
af den art, att ingen elak menniska kan komma härin, om bon än offrade tusen
åttafotade djur. Blott när en dygdig menniska offrar ett sådant djur, öppnar sig porten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
