Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
titan tvekan eller osäkerhet. Derföre fruktade ]ag högeligen för min egen del och
drog mig afsides, men väntade för att se, hvad ban skulle företaga sig med lejonet.
Och jag såg, o min syster, huru Adams son gräfde en grop på detta ställe, nära till
den kista, hvari det unga lejonet var inneslutet; och han kastade lejonet uti gropen,
lade ved derpå och brände det upp i eld. Derigenom förökades min fruktan, o min
syster, och under tvänne dagar har jag flytt andan för Adams son, så stor är min
rädsla för honom.
När påfogelshönan hörde dessa ord af ankan, förundrade hon sig högeligen
deröfver och sade: o min syster, nu är du trygg för Adams son, ty vi befinna oss på
en af öarna i hafvet, dit Adams son icke har någon väg alt komma; tie derföre din
bostad hos oss, tilldess Gud låter din våg jemna sig likasom vår I Ankan svarade: o
min syster, jag befarar, alt någon nattlig olycka skall träffa mig, och ingen flyktande
slaf kan undkomma sitt öde. Men påfogelshönan svarade: stadna hös oss och var
såsom en af oss I Och hon fortfor att tala till ankan, tilldess hon gjorde det» och
ankan sade till påfogelshönan: o min syster, du vet, huru ringa mitt tålamod är, och
om jag icke hade sett dig här, skulle jag icke hafva qvarstadnat. Påfogelshönan
svarade: om någonting är skrifvet på vårt änne, så måste vi röna dess fullbordan *),
och när vårt förelagda slut nalkas, bo kan befria oss? Ingen själ skiljes hädan,
förrän hon erfarit allt hvad som skall träffa henne, eller före sin förelagda tid.
Medan de så samtalade, nalkades ett moln af damm Ull dem; då började ankan skria,
tog sin tillflykt utåt hafvet och sade: det är försigtigt att fly, om det än icke finnes
någon möjlighet att undkomma ödet. Stoftmolnet var stort; men när det lade sig,
syntes en antelop midt deruti. Då funno sig ankan och påfogelshönan trygga, och
den sistnämda sade ti|l den förra: o min syster, det, för hvilket du rädes, är en
an-,telop, och sil han närmar sig tili oss; genom honom skall ingenting ondt oss
vederfaras, ty antelopen ätef af gräset, som veter på marken, och, likasom du tillhör
foglarnes slägte, så tillhör han fyrfotadjuren; var derföre lugn och icke ångestftill, ty
ångest och oro göra kroppen skada. Men påfogelshönan hade icke slutat tala, förrän
antelopen kom fram till dem för att söka skuggan under trädet; när ban varseblef
påfogelshönan och ankan, helsade han dem och sade till dem: jag har kommit till
denaa ö på denna dag och har icke sett något på frukter rikare ställe ån detta eller
någon ljufligare bostad. Derefter inbjöd han dem att göra sig sällskap och behandla
honom som en upprigtig vän; och när ankan och påfogelshönan sågo hans’ vänskap
*) Dn är en allmän tro hos Araberna, att hvarje menniskas oföränderliga öde är
skrifvet på hennes hufvudskål i de s. k. suturerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
