Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten, Litteraturen och Bohêmen - 21. Några konstnärstyper från det moderna England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA KONSTNÄRSTYPER FRÅN DET MODERNA ENGLAND. 3 5 3
alla stycken pålitliga och aktningsvärda engelska kälkborgaren än
hans hjärtliga hat till det ovanliga, till det oförsökta och ännu
obe-pröfvade.
Denna kommersiellt riktiga men ur konstens synpunkt
ödesdigra hänsyn till den tafvelköpande publikens kärlek för det slags
konst, som den redan hunnit vänja sig vid, återverkar både på de
erkända mästarne och på nybörjarne. Dessa senare hindras från att
slå in på nya banor och bringa fram i dagsljuset, hvad som är i
dem. De förra kvarhållas uti de gamla hjulspår, som de en gång i
tiden körde upp åt sig under allmänt åtlöje från publikens sida.
Publiken skrattar icke numera åt en Leighton, en Millais, en
Burne-Jones — den har vant sig att beundra och att köpa. Ett
människolif är emellertid för kort, att en konstnär skulle hinna vänja den
engelska publiken vid mer än en stil. Den gamle kraftige G. F.
Watts är i själfva verket den ende bland de erkända mästarne, som
vågar uppträda med mer än en specialitet — och han får också
uppbära en hel del hån och åtlöje för denna sin brist på hänsyn till
publikens smak för det pålitligt likformiga i en konstnärs handel
och vandel. Royal Academys katalog bar ett år det från den store
konstkritikern John Ruskin lånade mottot: »skön konst är resultatet
af ett samarbete mellan människans hand, hufvud och hjärta.» Nog
märker man på de engelska konstnärernas arbeten att handen och
hufvudet — särskildt affärshufvudet — medverkat. Men hvad har
det blifvit af det starka, modiga konstnärshjärtat ? Det tycks ha
blifvit växladt mot den försiktige köpmannens.
Eftersom porträttmålningar af människor och djur alltid ha en
god marknad, finna vi städse Royal Academys väggar fullhängda med
denna specialitet. Naturligtvis vill en rik engelsk köpman eller
världsdam icke bli målad såsom konstnärsögat ser honom eller henne,
utan såsom han eller hon själf älskar tro sig se ut. Den vanlige
engelske porträttmålarens konst afviker därför i största tänkbara grad
från en Rembrandts eller en Frans Hals’ härliga skapelser. Den
engelska konstnären är visst icke idealist — och icke heller realist.
Han idealiserar sin sittare såsom denne själf önskar bli idealiserad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>